fredag 22 januari 2010


Grisarna i EU har det inte bra. Åtminstone inte de allra flesta. Det beror på att de som äger grisarna ser ägandet av djuren mer ur ett produktionsperspektiv, hur man får ut mesta möjliga kött ur de grisar man äger, säger den veterinär man intervjuar i frågan.

Det var inte så länge sedan vi såg bilder på TV om grisar i Sverige som tvingas leva ett liv som inte är okey. På flera ställen i Europa har grisarna det ännu mycket värre.

Jag kommer ihåg, det var många år sedan nu, kanske 25 år sedan, när jag läste zoologi på Zoologiska institutionen i Göteborg lånade jag hem en bok som handlade om uppfödning av djur, får, kor och grisar. Jag blev helt rosenrasande när de, i denna bok som användes i undervisning, benämnde djuren "produktionsenheter"! Jag glömmer det aldrig för det gjorde verkligen intryck på mig.
Så egentligen förstår jag inte varför vi är så förvånade över att grisarna inte har det bra. Vi har ju lyckats med vår utbildning. Idag är grisarna produktionsenheter. Varför skall vi ta etiska och känslomässiga hänsyn till en produktionsenhet?

Jag har själv haft grisar. Jag köpte fyra stycken en gång, slaktade tre, här hemma, och behöll Svinstina som hon hette, och tog kultingar på henne. Jag fick många goda råd om hur jag skulle göra när hon skulle få sina kultingar och hur jag inte skulle göra. Jag fick under inga omständigheter vara inne hos henne när hon skulle grisa för hon skulle vara farlig då.

När Stina fick sina kultingar satt jag hos henne och hjälpte henne genom varenda värk hon fick. Vi jobbade tillsammans, och för varje kulting som kom ut blev det lättare för henne. Hon var så försiktig när hon rörde sin tunga kropp bland de små nya liven. Så fort hon hörde ett skrik reste hon sig för att inte skada de små. Hon fixade det jättebra och när kultingarna var några dagar fick hon ta med sig dem ut i hagen.

Det var en härlig upplevelse att ha grisar. De är smarta, de är roliga och hittar på upptåg hela tiden. De är nyfikna och de gillar kontakt. När jag kom ut i hagen och ropade på Stina - om hon var långt in i skogen - kom hon springande i full fart med höga grymtanden och öppen mun mot mig. Alla hennes vassa tänder syntes och man kunde nog bli rädd när man såg henne om man inte visste...

Om man inte visste att när hon kom fram kastade hon sig på sidan vid mina fötter för hon ville bli kliad. Kliad på magen var det bästa hon visste.
Kultingarna rymde ibland, de hade kul i livet. De grävde djupt och ofta såg man bara rumpan och knorren ovan jord, resten stod rakt upp och ned i ett hål.
Det går att hålla grisar på detta sätt även när man har fler. Jag har haft en granne en bit härifrån som alltid hade sina grisar ute, året runt. De bodde i små stugor ute på åkrarna och han flyttade runt dem på olika åkerlappar och fick på så sätt också hjälp att plöja och gödsla åkrarna.

Jag vet inte varför man inte alltid håller grisarna så här. Säkert handlar det om arbetsinsats och ekonomi. Någon måste alltid betala, eller hur? Med de billiga matpriser vi har blir det djuren som får betala. Jag hoppas att man snabbt och lätt får till en fungerande kontroll och certifieringsfunktion som håller här i Sverige, som verkligen agerar för att grisarna skall ha ett bra liv när de lever. Och jag tror, att om de som köper griskött vet att grisarna har haft ett bra liv hela vägen, är de flesta nog beredda att betala mer för köttet. Men då måste det fungera! Då måste grisarna verkligen ha det bättre. Då får man inte fuska! Kan det fungera?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar