Naturens betydelse för människors mående och hälsa är en kunskap med sin historia långt bak i tiden. Redan de medeltida klostren kände till och använde sig av denna kunskap. Tar vi del av den gamla läkekonsten under 17-1800 talet ser vi att den förespråkade ljus, luft och grönska som viktiga mediciner i tillfrisknandet. Självklart byggdes också därför sjukhusen i natursköna omgivningar och man anlade vackra parker runt sjukhusen.
Tittar vi på de gamla sanatorierna var de ofta förlagda till en naturskön omgivning där patienterna kunde stärka sig och återhämta sin borna kraft när de väl blev så pass friska att de orkade gå ut. Innan dess kunde de titta ut genom fönstret på de fantastiska stora träden eller de vackra rabatterna med alla sina blommor.
Patienterna var delvis också med i trädgårdsarbetet eftersom man ansåg att det hade en terapeutisk verkan. De grönsaker man odlade var dessutom viktiga för sjukhusets ekonomi och användes i köket för att sedan hamna på mattallriken hos patienten. Redan 1865 skrev Olmstedt att naturen hade en förmåga att återställa människan från den vardagliga stressen…
1940 talet blev startskottet för ett nytt sätt att se på människan som varelse. Funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten gjorde sitt intrång och en tekniskt rationell syn på människan tog snabbt över det som hade varit det förhärskande i många år tidigare. Det fick sina följder i hur städerna och hela infrastrukturen byggdes upp kring oss.
Det betydde bland annat att det inte längre var betydelsefullt att bygga sjukhusen i gröna lummiga områden, huvudsaken var att deras placering var effektiv och att funktionen var tekniskt rationell. Byggnaderna blev därför oftast stora med få om ens några möjligheter för patienten att uppleva grönska och natur. Höga hus med långa korridorer och hissar inbjöd inte till utevistelse. Man placerade istället byggnaderna ofta i centrum av städerna.
Runt sjukhusen fanns inte längre några gamla stora träd att söka lugn och harmoni ur. Inte heller någon utsikt över blommor eller annan färgprakt. Under lång tid var allting vitt och kliniskt runt patienten utan så mycket som en färgklick och ingen annan doft än medicin, rengöringsmedel och desinfektionsmedel kom in i patienternas näsor.
Trädgårdsarbetet som terapeutisk verksamhet ersattes med hobbyliknande verksamhet som att måla korgar och väva, m.m. för de som var tillräckligt friska för att vilja göra något annat än att ligga i sängen.
Denna infrastruktur som snabbt växte fram ur funktionalismens och effektivitetens tankar är helt förhärskande i dagens västerländska samhälle. Den föser in oss i en fålla som vi nu vet - med den forskning vi har att tillgå idag - att vi inte bör vara i, att vi inte mår bra av att leva i, men vet inte hur vi skall kunna ta oss ut ur den.
Vi är komplicerade varelser, människor, med mängder av komplicerade behov som inte alls har funnits med i tankarna när vi har byggt upp det samhälle vi har idag. Och som alltså ännu mindre blir tillfredsställda. Det vore fantastiskt om vi kunde använda den kunskap vi har kring naturens betydelse för vår hälsa idag så att vi kan sluta vara fångar i en funktionalistisk labyrint!
Tittar vi på de gamla sanatorierna var de ofta förlagda till en naturskön omgivning där patienterna kunde stärka sig och återhämta sin borna kraft när de väl blev så pass friska att de orkade gå ut. Innan dess kunde de titta ut genom fönstret på de fantastiska stora träden eller de vackra rabatterna med alla sina blommor.
Patienterna var delvis också med i trädgårdsarbetet eftersom man ansåg att det hade en terapeutisk verkan. De grönsaker man odlade var dessutom viktiga för sjukhusets ekonomi och användes i köket för att sedan hamna på mattallriken hos patienten. Redan 1865 skrev Olmstedt att naturen hade en förmåga att återställa människan från den vardagliga stressen…
1940 talet blev startskottet för ett nytt sätt att se på människan som varelse. Funktionalismen och den sociala ingenjörskonsten gjorde sitt intrång och en tekniskt rationell syn på människan tog snabbt över det som hade varit det förhärskande i många år tidigare. Det fick sina följder i hur städerna och hela infrastrukturen byggdes upp kring oss.
Det betydde bland annat att det inte längre var betydelsefullt att bygga sjukhusen i gröna lummiga områden, huvudsaken var att deras placering var effektiv och att funktionen var tekniskt rationell. Byggnaderna blev därför oftast stora med få om ens några möjligheter för patienten att uppleva grönska och natur. Höga hus med långa korridorer och hissar inbjöd inte till utevistelse. Man placerade istället byggnaderna ofta i centrum av städerna.
Runt sjukhusen fanns inte längre några gamla stora träd att söka lugn och harmoni ur. Inte heller någon utsikt över blommor eller annan färgprakt. Under lång tid var allting vitt och kliniskt runt patienten utan så mycket som en färgklick och ingen annan doft än medicin, rengöringsmedel och desinfektionsmedel kom in i patienternas näsor.
Trädgårdsarbetet som terapeutisk verksamhet ersattes med hobbyliknande verksamhet som att måla korgar och väva, m.m. för de som var tillräckligt friska för att vilja göra något annat än att ligga i sängen.
Denna infrastruktur som snabbt växte fram ur funktionalismens och effektivitetens tankar är helt förhärskande i dagens västerländska samhälle. Den föser in oss i en fålla som vi nu vet - med den forskning vi har att tillgå idag - att vi inte bör vara i, att vi inte mår bra av att leva i, men vet inte hur vi skall kunna ta oss ut ur den.
Vi är komplicerade varelser, människor, med mängder av komplicerade behov som inte alls har funnits med i tankarna när vi har byggt upp det samhälle vi har idag. Och som alltså ännu mindre blir tillfredsställda. Det vore fantastiskt om vi kunde använda den kunskap vi har kring naturens betydelse för vår hälsa idag så att vi kan sluta vara fångar i en funktionalistisk labyrint!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar