måndag 7 september 2009

Eko – logi – nomi – eko
När jag som hel och ytterligt komplex människa blir reducerad till konsument blir jag förtvivlad. Det får mig att göra uppror inombords. Jag fixar det helt enkelt inte.
Detta tror jag är ett av de mest allvarliga misstag vi begår i dagens ekonomistiska samhälle. Vi är inte längre medborgare – medmänniskor – vi är konsumenter. Kunder. Det är ett oerhört övergrepp på oss alla.
Följderna, som jag ser det, blir att vi agerar som man förväntar sig av oss. Vi svarar an, eller om man hellre vill det, vi tar ansvar. För visst gör vi det! Vi tar vårt ansvar seriöst och tydligt, vi konsumerar som aldrig förr. Det är det budskapet vi får till oss dagligdags, ”Handla er ur krisen, vi måste konsumera”. Så det gör vi…
Det är för mig en total motsättning mellan att fortsatt kunna leva på denna, vår enda planet, och en fortsatt ökad tillväxt. Det funkar inte! Det är inte så att logiken haltar, den slår i taket helt enkelt. Det går inte. Resurserna är ändliga!!!! När den sista tigern är död finns tigern inte kvar längre. Den är borta.
Vi måste helt enkelt komma ur detta ekonomiska ekorrhjul som kallas tillväxt. Det leder oss över stupet. Resultatet av den förda ekonomiska politiken hittills är att vi i en accelererad takt går mot global uppvärmning med följder vi egentligen bara kan ana oss till idag.
I magasinet New Scientist visar respekterade brittiska forskare inom filosofi, ekonomi och statsvetenskap att den vägen vi går på snart kommer att leda till träskmarker, kärr, gyttja och lera. Vi måste byta väg! Vi blir lurade helt enkelt.
Det absurda i vår situation, enligt Kate Soper, en brittisk filosof, illustreras av hur vår ekonomi profiterar på att sälja tillbaka till oss det vi gladeligen mist genom att vi arbetar för mycket; Fritids och turistcenter som säljer oss ”kvalitetstid” med barnen, cateringföretag som levererar ”hemlagad mat”, dejtingföretag som sörjer för våra relationer så att vi träffar just den som är den absolut rätta för oss, träningslokaler där vi betalar för att trampa på en motionscykel eftersom vi använder bilen för mycket osv, osv.
Ett argument tillväxtivrande ekonomer använder sig av är att vi måste lyfta folk ur fattigdomen. Enda vägen är ökad tillväxt, säger de. Andrew Simms argumenterar med räkneexempel där det blir tydligt – om man vill se det alltså – att om man skall få de allra fattigaste människorna upp till en intäkt på runt 3 dollar om dagen kräver det en biokapacitet av 15 planeter. Det har vi inte, eller har ni sett några fler planeter än den vi bebor?
Men det finns hopp, en möjlig metod är Green New Deal som lanserades i oktober förra året. Den uppmanar till kontroll av kapital och skattereformer för att stabilisera ekonomin och få fram kapital till en snabb och omfattande omställning till en långsiktigt hållbar politik. Den kommer att bidra till tusentals nya arbetstillfällen och samtidigt minska inkomstklyftorna mellan fattiga och rika.
På några få dagar använde USA och Storbritannien enorma summor i försöket att rädda det förlegade och tillväxtdrivna finanssystem vi har idag från total härdsmälta. Det finns medel alltså, vi kan om vi vill!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar